Vad gör det om hundra år?!: Barn och sand

Ni kanske undrar hur det går att ha en liten snubbe på tio månader på sandstranden dagarna i ända? Jo, han har ätit ett par nävar sand och ganska många snäckor. Det mesta kommer ut direkt med spott och fräs. Jag tror faktiskt attAston har hajat att sand är äckligt och otrevligt att ha i munnen. Nu när vi säger usch och blä till honom ruskar han på huvudet och ler lite. Han är så stor helt plötsligt och förstår så otroligt många ord. Det blir ju bara roligare och roligare, det är jag och Martin rörande överens om. Hedda blir väldigt stressad när hon får sand på fötterna efter det att vi duschat av oss efter bad i havet. Hon sitter länge och väl och låter fötterna torka innan hon går ner i sanden igen. Kommer det sand i hennes hoppatofflor (hennes
namn för crocs) måste hon genast hälla ut den. Och det kommer ju rätt lätt in sand i den typen av skor eftersom det är stora hål i dem. Alla som känner vår fina dotter vet ju att hon gillar ordning och reda och lätt hakar upp sig på detaljer. Sand är en sådan detalj. Men vad gör väl lite sand i magen på Arre och en och annan stress-tår på Gosan? Det är ju härligt med stranden!

Kanske att sand ändå ät gott, jag måste prova en gång till.

Min och Heddas fot bredvid varandra

Inatt sov Aston hela natten igen! Gud hör bön! Hallelulja!!!!! Tack! Att han vaknar innan alla tuppar i hela Thailand är en annan historia. Morgonstund har guld i mund, eller? Martin och Hedda stack iväg till bageriet som ligger här i närheten och handlade färskt bröd coh färsk frukt i form av mango och ananas. Det är ju så oförskämt gott med fruktsallad och yoghurt till frukost. Aston sov här hemma på förmiddagen och vi andra pysslade på med diverse aktiviteter. Hedvig gillar att pyssla med sina pysselböcker. Vi läser instruktionerna och hon knepar och knåpar hur länge som helst. Blixten Maskin eller Blixten McQueen som andra kallar honom är nu populär. Så även Bamse. Hedvig låtsas att hon äter dunderhonung och sedan blåser hon i tummen och spänner mucklerna. Vi får inte skratta!

Moppen behövde tankas och hela familjen tog uppgiften på allvar. Alla åkte med och i mina tankar började jag känna att det var lite knas att alltid Martin kör och jag sitter på bänken med barnen. Nej, skärpning morsan. Idag skulle det ske och det gjorde det också. Jag körde hela ekipaget och det gick kanon. Med växling och allt. Efter tankning stack vi till vår favoritstrand, Coca-cola stranden, för att käka och bada lite. Underbar lunch och härligt att bada i havet. Det är så varmt och skönt men ända svalkande. Vågorna var höga idag med men banren har vant sig och vill ut och svalka sig. Aston gick rakt ut i vågorna och visade tydligt att han ville i. Hedda har badring och guppar så säkert i vågorna på egen hand. Idag var det så mycket folk (säkert 15 personer...) på lunchen samtidigt att restaurangägarinnan blev helt stressad. Vi fick inget fruktfat och betala fick vi göra senare, en annan dag.

Vid ingången till vårt område finns det en grind som vaktas och öppnas av vakter. En vakt, han som tappat en tand och i Heddas värld är 4 år ar alltid glad mot oss. Idag när vi kom hem sa Hedvig att hon tycker att den vakten är så gullig och söt. Visst är han mamma? Jag önskar att han hade varit liten. Well tänker jag, månne en första kärlek?

När Aston sov eftermiddag passade jag på att sola och läsa tidning om hus. Det är så mycket hus i våra hjärnor hela tiden, men det är kul. Nu börjar vi få energi och kraft åter och då känns det bara så fantastisk kul att vi ska få bestämma precis hur vi vill ha det i vårt framtida boende. Nu samlar vi mycket uppslag och idéer för att lösa allt på bästa sätt. Det har varit mycket för Hedvig också märker vi. Med flytten. Hon pratar mycket om vart vi ska bo och när vi ska flytta. Hon trodde först att vi skulle flytta hit till Thailand men vi pratar flera gånger om dagen om att vi ska flytta hem till vår lägenhet igen efter semestern. Och att hon ska gå på Tranan som vanligt. Sedan ska vi flytta till Rydbo Salsöbad som hon säger. Och när hon vågar ska hon själv cykla över bron och hälsa på mormor och morfar.

Vid fyra åkte vi ner till vår strand och Martin joggade och vi andra byggde sandkakor. När hurtbullen kom tillbaka var det dags att bada igen. Vi är som blötdjur här nere och håret hinner inte ens torka mellan baden. Solen värmer alldeles lagom den tiden på dagen och thailändarna hänger på stranden och spelar fotboll och käkar. Det är det som är charmen med Mae Phim, det finns en vardag som pågår parallellt med turismen.