Vad gör det om hundra år?

Vår spindel som sitter i samma nät på samma ställe dygnet runt. Hedvig har döpt honom till Hoppsi.

Idag har det hänt ett par grejjer som gör att jag anser att mitt liv utifrån sett kan te sig lite som en komedi. Det är nog så för de flesta som lever med småbarn runt sig eftersom de alltid har så otroligt mycket på gång.  I morse var det Martins tur att sova och jag gick upp med Aston som var pigg och glad som en lärka vid sju.

Aston vill alltid gå upp och genast gå ut och titta på vår granne Gunnars bilar. Han har två pick-ups som tydligen är väldigt häftiga i Astons ögon. Han brummar med munnen och pekar mot dörren och jag går snällt ut och tittar länge och väl på dessa bilar medan världen ljusnar och resten av Mae Phim vaknar. Jag är inte lika intresserad av Gunnars bilar.

Väl tillbaka i huset stod Gosan med gråten i ögonen och undrade vart vi varit. Hon visste ju inte att jag och Arre alltid kollar in tuffa rides på morgonen. Inne i huset var det nu fullt ös eftersom Aston ville ha mat NU. Hedvig ville ha sin yoghurt NU och mamman ville ha sitt kaffe NU. Det är i dessa stunder som jag blir splittrad och inte alltid gör klart det jag påbörjat. Som till exempel: Tog av Aston blöjan innan jag hämtat en ny att sätta på. På vägen till soptunnan sätter jag på kaffet och dröjer mig kvar lite för att fixa lite frukost. När jag vänder mig om ser jag att Aston i detta obevakade ögonblick bajsat på golvet. Hedvig ser också detta och tycker att Aston är världens äckligaste person. Jag försöker snabbt att trolla bort bajset och få fram frukosten.  Medan jag matar lillebror med gröt äter Heddan yoghurt och flingor. Tills hela Heddas tallrik ramlar ned på golvet och allt skvätter upp UNDER bordet och på de andra stolarna. Hedvig skriker och är galet ledsen vilket gör att Aston blir livrädd och skriker som en galning han med. Då vaknar Martin och kommer upp.  Klockan är nu åtta på morgonen och jag försöker le lite och säger -God morgon älskling, vill du ha kaffe?